”Jag kommer aldrig att sluta kämpa för mina barn, även om det tar allt jag har”

Anna Nygren har arbetat med barn i behov av särskilt stöd sedan 1990-talet. I ett samtal med en anonym Uppsalamamma får hon svart på vitt hur bristfälligt arbetet är för barn med särskilda behov i skolan. Mamman har fått kämpa för varenda insats för sina barn som har språkstörningar, adhd och autism. Barnen har kommit i kläm. ”Det här är ett systemfel”, säger Anna Nygren.

När mamman berättar om sina barns skolgång berättar hon ärligt och naket om en vardag fylld av kamp för sina barn. Möten på möten, åtgärdsprogram, logopeder som inte finns och bristande anpassning.

Om barn som ligger gråtande på golvet. Om att gråta i duschen så ingen ser och för att orka.
– Jag har sprungit överallt. Till skolan, till vården, till möten på möten. Jag har försökt få alla att förstå vad mina barn behöver. Ska det vara så att allt bygger på att jag kämpar? Hur är det för barn vars föräldrar inte längre orkar, säger hon.

Hon vill vara anonym. Här kallar vi henne bara mamman. Hon har fyra barn med flera olika diagnoser. Alla barnen har haft behov av särskilt stöd under lång tid.

Systemfel när föräldrarna blir projektledare
Mitt emot henne sitter Anna Nygren, lärare och kandidat i kommunvalet för Utvecklingspartiet demokraterna. När hon lyssnar på mammans berättelse är det mest av allt inte förvåning utan igenkänning, från hennes yrkesliv.

– Det du beskriver är precis det jag har sett under många år från skolor runt om i Sverige. Det handlar inte om att enskilda lärare inte bryr sig. Det handlar om ett system där stödet ofta kommer för sent eller uteblir för att det är för personberoende, där uppföljningen brister och där föräldrarna tvingas bli projektledare för sina barns skolgång, säger Anna.

Mamman berättar att skolan har tagit fram åtgärds-program för barnen. Möten har hållits och dokument har skrivits. På papperet har allt sett bra ut. I verkligheten har inte mycket hänt.

– På papperet kan det se ut som att skolan har en plan. Men sedan blir det ändå inte så.

Vem är det som håller i planen?
– Det är just det. Det känns ofta som att ingen gör det. Jag får fråga: vad händer nu? Vad är nästa steg? Varför har ingen hört av sig?

För Anna är det här en kärnpunkt, skolan måste på riktigt ta ansvaret för barn med särskilda behov. Och det allra största ansvaret faller tillbaka på huvudmannen, Uppsala kommun, som behöver tillföra tillräckliga resurser.
– Ett åtgärdsprogram är inte en pappersprodukt. Det ska vara ett arbetsredskap. Om det står att eleven ska få stöd två gånger i veckan måste någon se till att det också sker, säger hon.

Inget logopedstöd erbjuds nu
En av de frågor som berör mamman mest är barnens språkstörningar.
– För mitt äldsta barn fanns det mer hjälp, han fick tillgång till logoped. Med min yngsta som är 10 år nu så är logopedstödet borta. Vi försöker själva hemma, men det är inte så det ska vara.

Anna reagerar starkt.
– Barn med språkstörning behöver tidiga, regelbundna och professionella insatser. Språket påverkar nästan allt i skolan. Om vi missar språket tidigt missar vi också många barns chans att lyckas i skolan och därmed i livet.

Det blir som att de tror att barnet inte kan något
Här finns det också logopeder i centrala elevhälsan som behöver lämna kontoret och komma ut på skolorna för att jobba direkt med elever förklarar Anna. Mamman beskriver också hur barnen kan ha svårt att förstå uppgifter eller uttrycka det de faktiskt kan.
– Det blir som att skolan tror att barnet inte kan. Men ibland handlar det om att barnet inte får visa sina kunskaper på ett sätt som passar dem.

Anna nickar.
– Precis. Det är en enorm skillnad mellan att inte kunna och att inte få rätt förutsättningar att visa vad man kan.

Anpassningar först efter att mamman drivit på
Mamman berättar att vissa anpassningar har fungerat. När lärare har använt mer bildstöd, tydligare struktur och mindre textmassa har det blivit bättre för barnen. Men hon upplever att det ofta kommit först efter att hon själv har drivit på.
– Jag har fått säga till. Jag har fått förklara. Jag har fått anpassa läxorna själv hemma så att de ska passa mina barns nivå. Det borde inte ligga på mig som förälder.
– Man ska vara väldigt restriktiv med läxor till elever med stora svårigheter eller diagnoser. Om skoldagen redan är en kamp kan läxorna bli ytterligare ett misslyckande, både för barnet och familjen, säger Anna.

Mamman säger att det är svårt att beskriva hur mycket energi det tar.
– Man vill bara att barnen ska få hjälp. Jag har sagt till lärare: kalla mig, så kommer jag. Jag springer. Jag fixar. Jag gör vad som krävs. Men det sliter. Ibland gråter man i duschen när ingen ser.

En återkommande punkt i mammans berättelse är bristerna i kommunikationen. Hon beskriver hur hon själv ofta måste ta reda på vad som gäller. Rätt till extra tid. Rätt anpassningar. Hur åtgärdsprogram ska följas upp.
– Det känns som att mitt jobb har blivit att veta vad som händer i skolan. Jag ska inte behöva tala om för skolan vad mina barn har rätt till. Det ska de göra.
– Skolan har ett ansvar att informera, säger Anna. Föräldrar ska inte behöva vara experter på skollag, anpassningar, språkstörning, autism och betygsregler för att deras barn ska få stöd.

För första gången fick mitt barn hjälp
Mamman vill inte bara beskriva det som inte har fungerat. Hon berättar också om perioder när stödet faktiskt blivit bättre. Särskilt senare i skolgången har flera av barnen fått mer hjälp och en speciallärare som hållit ihop stödet.
– För första gången fick mitt barn rätt hjälp. Då ville barnet gå till skolan.
– Jag förstår det, när stödet fungerar förändras inte bara resultaten. Barnets självbild förändras. Skolan går från att vara en plats för misslyckanden till en plats där man kan lyckas.

Vad tror du avsaknaden av stöd beror på?
– Både resurser och kompetens saknas. Ibland finns viljan, men inte tiden. Ibland verkar personalen inte veta vad de ska göra. Barnen kan få gå iväg och jobba själva utan pedagog. Det blir inte hjälp, det blir bara att de placeras någon annanstans.
– Särskilt stöd är inte att en elev sitter avskilt. Det handlar om att det finns rätt personal, tid och kunskap, säger Anna och kopplar det till UP:s förslag för skolan.

Speciallärare och logopeder på plats i alla skolor
Utvecklingspartiet demokraterna vill se en avsevärt ökad satsning på stöd till barn med särskilda behov redan från förskolan. Partiet kräver också att speciallärare, logopeder och resurspedagoger ska finnas på plats i alla grundskolor.
– Det är precis de här yrkesrollerna som inte har funnits där i dina barns liv, säger Anna. Logopederna behövs i skolorna. Speciallärarna behövs nära eleverna. Resurspedagoger behövs för att stödet ska fungera i vardagen. Och trygghetsvärdar kan bidra till att miljön på skolan blir bättre för alla elever.

När samtalet sammanfattas är Anna Nygren tydlig.
– Det här är ett felbyggt system. Inte för att alla i skolan gör fel, utan för att ansvaret blir för otydligt, stödet för ojämnt och vårdnadshavarna blir för ensamma.

Hon säger att lärarna inte ska skuldbeläggas.
– Lärare är också pressade. Många gör allt de kan. Men om det inte finns speciallärare, logopeder, resurspedagoger på plats i skolan så blir situationen orimlig för lärarna.

Mamman håller med.

– Jag vet att det finns lärare som försöker. Men systemet fungerar inte. Det är ingen som håller i helheten.

– Uppsala måste flytta fokus till skolans kärnuppdrag. Tidiga insatser. Svenska språket. Särskilt stöd. Fler speciallärare. Fler logopeder. Fler vuxna nära eleverna, säger Anna.

Mamman säger att hon hoppas att hennes berättelse kan göra skillnad för andra.

– Jag vet hur det är att kämpa. Men jag tänker på alla barn där ingen orkar kämpa. De måste också få hjälp.
– Skolan ska inte fungera bara för de barn som passar in i mallen. Och den ska inte fungera bara för de föräldrar som orkar ligga på. Den ska fungera för alla barn. Det är därför den här berättelsen måste tas på största allvar, säger Anna Nygren avslutningsvis.

Vad vill Utvecklingspartiet demokraterna inom skolområdet?
1.Säkerställ stöd till barn med särskilda behov redan från förskolan
2.Speciallärare, logopeder och resurs-pedagoger måste finnas på plats på alla skolor.
3. Ge barn till arbetslösa och föräldralediga rätt till 30 timmars förskolevecka.
4.Öka resurserna till förskolan och minska barngrupperna
5.Inför trygghetsvärdar på alla skolor.

Vår politik