Debatt: Flytta pengar från spårväg och byråkrater till skolorna

Debattartikel publicerad i UNT 19:e mars 2026 – läs hela artikeln där. 

För många barn klarar inte skolan. Det är ett systemfel som drabbar både eleven och samhället, skriver Anna Nygren, Karin Lamberg och Åke Pålshammar.

Skolan är en av de viktigaste platserna i ett barns liv. Om du lyckas i skolan har det avgörande betydelse för hur du klarar dig i livet som vuxen. Därför måste alla barn få en ärlig chans att klara av skolan. Här behöver vi lyssna på forskningen. 

Forskning visar tydligt att goda skolresultat hänger samman med bättre möjligheter till vidare studier, etablering på arbetsmarknaden samt bättre fysisk och psykisk hälsa genom livet. Omvänt är skolmisslyckanden en välkänd riskfaktor för arbetslöshet, ohälsa och socialt utanförskap.

Trots detta lämnar alltför många elever grundskolan utan fullständiga betyg. Det är inte ett individuellt misslyckande. Det är ett systemfel, och konsekvenserna drabbar både den enskilda eleven och samhället i stort. I Uppsala är det 17,3 procent av eleverna som misslyckas med att nå gymnasiebehörighet (rikssnittet är 15,9 procent). 

Så kan vi inte ha det i en kommun som säger sig sätta barnens framtid först.

Dessutom vet vi redan vad som skulle göra skillnad för de här barnen. Med tidiga stödinsatser, trygga skolmiljöer, starka relationer till vuxna och en fungerande elevhälsa ökar chansen för att elever lyckas. Samtidigt vet vi att psykisk ohälsa och skolfrånvaro tidigt i skolgången ökar risken för skolmisslyckanden. 

När barnens problem inte fångas upp i tid kan följderna bli livslånga.

Sedan kommunaliseringen av skolan har likvärdigheten mellan skolor och kommuner försämrats. Flera statliga utredningar och internationella jämförelser visar att decentraliseringen har bidragit till ökade skillnader mellan kommuner, otydligt ansvar för kvalitet och sämre villkor för lärare.

Resultatet beror på att ekonomi fått väga tyngre än pedagogik. Läraryrket har försvagats genom sämre löneutveckling, ökad detaljstyrning och växande administration. Tillgången till elevhälsa, specialpedagogiskt stöd, lärartäthet och tidiga insatser varierar också kraftigt mellan kommuner. Det innebär att barns möjligheter i skolan i hög grad avgörs av postnummer och kommunbudget, snarare än av barnets behov. Därmed undergrävs skolans kompensatoriska uppdrag och vi får ett resultat i form av elever som lämnas i sticket.

Samtidigt har ett ansvarsglapp vuxit fram mellan stat och kommun. Staten sätter målen och kommunerna ansvarar för genomförandet. Men vem ser till att varje elev faktiskt får det stöd som krävs för att lyckas?

Kommunerna har ett stort ansvar här och nu. Det handlar om att prioritera tidiga insatser i lågstadiet, säkra tillgången till elevhälsa, minska elevgrupperna där behoven är störst och se skolnärvaro som något att värna – inte bara som en ordningsfråga. Att investera i skolframgång är inte en kostnad. Det är förebyggande politik som minskar framtida utgifter för försörjningsstöd, vård och sociala insatser.

Här i Uppsala handlar det om politiska prioriteringar. Samtidigt som det ofta talas om att skolan är viktig, binder kommunen upp sig vid stora investeringar i spårväg och en omfattande byråkrati. Vårt förslag är att 45 procent av kommunens kostnader för spårvägsprojektet istället läggs på kommunens kärnverksamhet i skolan, äldreomsorg och en förbättrad integration. Det skulle göra cirka 100 miljoner mer årligen läggs på en förbättrad skola i Uppsala. För oss är det en självklar prioritering: mindre prestige och byråkrati, mer stöd till de som har störst behov. 

De elever som löper störst risk att inte klara skolan är också de som har störst behov av stöd. Det gäller allt från de som knäcker läskoden senare än andra, de med ett annat modersmål, de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men även högpresterande elever som inte får rätt stimulans. Många av dessa elever kan identifieras tidigt. När stöd sätts in redan i förskoleklass ökar möjligheten att de får en fungerande skolgång, vilket de har rätt till.

Det här är inte bara en utbildningsfråga. Det är en fråga om folkhälsa, jämlikhet och vilket samhälle vi vill bygga. Att satsa på skolan är en investering och långt billigare än att betala priset för elevers skolmisslyckanden.

Anna Nygren, sakområdesledare utbildning (UP), Karin Lamberg, ledamot i Utbildningsnämnden (UP) och Åke Pålshammar, neuropsykolog.