Replik på debattartikel 7 oktober, av Johan Ulin.
Jag har med stor förvåning tagit del av meddelanden på olika plattformar från Uppsala Vatten och Avfall AB om att fallfrukt inte får läggas i matavfallet.
Detta beslut skapar merkostnader för samhället och bidrar till onödigt slöseri med bensin, där vi i stället kunde göra stora ekonomiska och miljömässiga vinster.
Uppsala producerar cirka 17 326 ton fallfrukt, 90 procent av all frukt. En resurs som idag till 96 procent går till spillo. Hushållen tvingas i och med förbudet till extra resor till ÅVC på 5 134 000 kilometer; motsvarande 436 390 liter bensin; eller 4 Gigawatt timmar. Detta är en ekonomisk börda för hushållen och en betydande miljöpåverkan. Fallfrukten kan producera 1 732 600 kubikmeter biogas årligen; motsvarande 10 Gigawatt timmar. Vilket skulle kunna försörja 520 normalvillor, driva en biogasbuss 75 varv runt jorden, motsvarande ungefär halva sträckan som Uppsalabuss kör per år, eller vad Kungsängsverket gör av med på ett år. I stället för att ruttna i komposten och spy ut växthusgaserna, metan och koldioxid, direkt i atmosfären, kan fallfrukten alltså bli till nytta i stället för olägenhet genom att minska beroendet av fossila bränslen och bidra till en mer hållbar energiproduktion.
Genom att använda fallfrukten för biogasproduktion kan UVAB, inte bara bidra till en mer hållbar miljö, utan också stärka sin ekonomiska ställning avsevärt. Totala potentiella ekonomiska besparingar och intäkter uppgår till 62 Mkr per år.
Att förbjuda fallfrukt i matavfallet har alltså flera negativa miljöeffekter som bidrar till klimatförändringarna och försämrar luftkvaliteten i Uppsala och är dessutom ett slöseri med en värdefull resurs. Fallfrukt som blir liggande ökar även risken för skadedjur som kan orsaka betydande skador på både trädgårdar och fastigheter, samt utgöra en hälsorisk för invånarna. Genom att samla in fallfrukten effektivt kan vi minska dessa risker och skapa en tryggare och renare miljö. Här har man dessutom, helt gratis, ett högkvalitativt substrat för biogasproduktion motsvarande en besparing på 3,5-10 miljoner kronor; som dessutom besparar Uppsala 8 663 ton koldioxid-ekvivalenter per år; värt cirka 12 Miljoner kronor. Detta skulle alltså vara ett betydande bidrag till att minska växthusgasutsläppen, minska beroendet av fossila bränslen och bidra till en mer cirkulär ekonomi och samtidigt främja hållbar energiproduktion, samtidigt som det bidrar till en rejäl ekonomisk vinst.
Eftersom förbudet är på grund av att kärlen blir för tunga, föreslår jag att som alternativ införa en viktbegränsning och ökad hämtferkvens under fruktsäsong. Vilket eliminerar arbetsmiljöproblemet utan att förbjuda fallfrukt i matavfallet. En sådan lösning skulle vara mer flexibel och anpassningsbar till olika hushålls behov. Containrar för fallfrukt i villaområden kan också minimera transporter till ÅVC. Detta skulle spara tid och pengar för hushållen, minska bränsleåtgången och därmed miljöpåverkan. Genom att införa detta kan vi även avsevärt öka insamlingsgraden av fallfrukt, som idag är 4 procent.
UVAB:s förbud visar på bristande logik och oförmåga att tänka i flera steg som resulterar i en bristande insikt i de långsiktiga konsekvenserna av beslutet. Det finns många bättre och mer balanserade lösningar där man enkelt kan lösa dessa problem, tillgodose allas intressen och göra en rejäl ekonomisk och miljömässig vinst på köpet. Detta skulle alltså inte bara minska de ekonomiska och miljömässiga kostnaderna, utan också bidra till en mer hållbar framtid för Uppsala.
Som synes är det inte småpotatis vi pratar om här, utan FRUKTansvärt mycket energi, miljö och pengar som, på grund av ett arbetsmiljöproblem som enkelt kan lösas, i stället bara får gå till spillo och bli miljöproblem, ekonomisk förlust, olägenheter och miljörisker. Genom att satsa på att samla in all fallfrukt skulle man i stället kunna skapa en enorm nytta för medborgarna och klotet och även för Uppsala Vatten och Avfall AB.
Johan Ulin (UP), suppleant i Uppsala vatten och avfall AB