December 1989. Tusentals lärare hade strejkat i en månad mot kommunaliseringen av skolan. De som hade kämpat mot förslaget förlorade med 162 röster mot 157 i Sveriges riksdag. En enorm besvikelse.
Nu 30 år senare vet vi att skolan har blivit sämre än vad den var då. Lärarna hade bra arbetsförhållanden: en undervisningsskyldighet på ett visst antal lektioner och dessutom förstås klasskonferenser, elevvårdskonferenser, ämneskonferenser med mera. Men för övrigt var det full förtroendetid.
Undervisningen var det viktigaste i avtalet. Lärarna ansågs professionella, och tilläts arbeta, förbereda lektioner och betygssätta på valfri plats utan att någon ifrågasatte det. Läraryrket var ett attraktivt yrke. Lärartätheten var större än nu. Det var få obehöriga lärare.
Nu måste lärarna få mer förtroende och stöd att vara klassens självklara ledare.
Lärarna strejkade 1989 på grund av att hela ansvaret för skolan skulle läggas ut på kommunen och det varnades för konsekvenserna: skolan skulle bli mer ojämlik beroende på de olika kommunernas ekonomiska förutsättningar. Elever med olika typer av särskilda behov skulle inte få den tid de behövde.
Men kommunförbundet ansåg inte att lärarna skulle behandlas annorlunda än andra yrkesgrupper. Lärarna hade för bra villkor. Kommunaliseringen skulle underlätta för skolan att nå sina mål och resurserna inom kommunen skulle kunna användas effektivare. Man hyste inga farhågor för framtiden.
Göran Persson, huvudansvarig för kommunaliseringen, framhävde tydligt att den likvärdiga skolan som fanns i landet inte skulle äventyras. Politikerna lyssnade inte på lärarnas varningar. 1995 slöts avtalet. Årsarbetstid infördes: 1 360 timmar, alltså 35 timmar per vecka. Arbetsplatsförlagd!
Resterande timmar upp till 45 timmar kallades förtroendetid. Ett problem var att det inte fanns förutsättningar för skolorna att ge lärarna arbetsrum. Dessutom blev sommarlovet två veckor kortare.
Nationellt är inte skolan likvärdig. Eleverna har sämre kunskaper. Det är svårt att få lärarstuderande till högskolan.
Lärarförbundet rankar årligen Sveriges kommuner. Sammantaget rankas Uppsala, kopplat till skolverksamheten, så dåligt som på plats 265 av 290 kommuner. Kommunen som huvudman rankas som 227 av 290, vad avser lärartätheten placeras Uppsala som 256 av 290 och när det gäller resurser till undervisning 267 av 290!
Lärare har fått mer administration i sina arbetsuppgifter, till exempel dokumentation av elevernas kunskapsutveckling och även kontroll av eget arbete. De flesta är överens om att antalet utvärderingar, rapporter och enkäter som lärare måste ägna sig åt har blivit så omfattande att detta tar en del av den tid som egentligen skulle vara till för eleverna.
Enligt en medarbetarundersökning inom utbildningsförvaltningen kan 4 av 10 lärare inte koppla av på sin lediga tid, 4 av 10 lärare hävdar att de inte har möjlighet till lagstadgad rast och paus och 8 av 10 lärare har under det senaste året utsatts för hot och våld.
Det måste bli en förändring. Det är viktigt att lärarna har ett högt förtroende i samhället. Det finns något som är speciellt för läraryrket: mycket av det som en lärare gör går inte att mäta. Lärarna måste åter få vara ledare för sina klasser. De känner sina elever och behöver få koncentrera sig på sin undervisning. Undervisning måste vara skolans viktigaste uppgift.
Finland har en väl fungerande skola. Finland har enbart undervisningstid och därtill kopplat ansvar, det som lärarna i Sverige hade innan kommunaliseringen.
Vi måste tillbaka till det som fanns förr. Mer frihet och självbestämmande. Det finns möjligheter till det och det finns åtminstone en skola som infört det: Elsa Brändströms skola i Linköping.
Enligt information från skolans rektorer har lärarna där 1 050 minuter undervisning per vecka, en konferenstid varje vecka, morgonsamling varje dag. Lärarna vill inte återgå till det gamla och även skolledningen är nöjd. Man tar ett läsår i taget och utvärderar.
Försöket är nu inne på sitt andra år. Positivt är att lärarna kan till stor del bestämma mer över sin tid, eftersom man kan arbeta mycket hemma. En annan skillnad är minskad administration.
Är vi nöjda med att skolan i Uppsala rankas bland de sämsta i Sverige? Det är dags för en ordentlig förändring och det går att förändra och förbättra om bara viljan finns.
Nu måste Uppsalas skola kraftigt förbättras. Tillit till våra lärare, och att våra lärare åter blir klassens ledare, har en central betydelse för att vi ska lyckas.
Gunnel Jägare, styrelseledamot, Utvecklingspartiet Demokraterna och tidigare lärare
Alice Hult, sakområdesledare Skola, Utvecklingspartiet Demokraterna och tidigare lärare
Pia Widholm, medlem Utvecklingspartiet Demokraterna och tidigare rektor